Oskar Kokoschka med flera – Wien – Belweder
Verk av Oskar Kokoschka (1886-1980) samlade i den permanenta utställningen i de två sista rummen kommer främst från de första tio åren av vistelsen i Wien, kreativa och fertila år. Efter 1915 r. Kokoschka kom sällan tillbaka hit, bor vanligtvis med mamman. Hennes porträtt, varifrån en äktenskaplig anknytning utgår, den hänger i första rummet. Kokoschkas porträtt skiljer sig radikalt från Schieles. Kokoschka argumenterade, att ”personen inte är stilleben”, så han fick sina modeller att röra sig och prata, så att det blir så mycket liv som möjligt i bilderna. Bland verken som hänger i detta rum finns ett porträtt av målaren, Carla Molla, Alma Mahlers styvfar, kompositörens änkor. Kokoschka hade en kort med henne, men passionerad romantik. Moll begick självmord med sin dotter, Maria, och svärson. Det hände i 1945 r., efter att sovjetiska soldater kommit in i Wien.
I det sista rummet finns bl.a.. Stilleben med fårkött målat av Kokoscha i samlarköket, Dr Oskar Reichel, som beställde konstnärens porträtt av sin son. Det finns flera verk av andra målare i samma rum, m.in. karakteristisk, Emil Noldes iögonfallande arbete med mörka färger och spänning, Kubistisk målning av Fernand Léger, och den stämningsfulla Klingier-kvartetten av Max Oppenheimer.
Historicism, realism, impressionism
I de sju rummen i slottets västra flygel, på motsatt sida av Marmorhallen, finns en samling konstverk från sekelskiftet.. I det första rummet sticker den kontroversiella gigantiska domstolen i Paris av Max Klinger ut, där gudinnan framträder i fet negligé inför Paris. Två tävlande väntar på sin tur bakom scenen. Giovanni Segantinis dåliga mammor är en propagandabild, mot abort, donerat från Secessionspaviljongen i 1903 r. Även andra verk behandlar det kvinnliga temat, np. Eve Augusta Rodina och Augusta Renoirs segerrika Venus. I de följande två rummen finns ett stort antal senare verk av franska impressionister samlade, m.in. Eduarda Maneta, Claude Monet och Camille Corot.
Österrikaren är en av de mindre kända och utan tvekan mindre erkända konstnärerna, Hans Makart (1840-84), som förutom att måla gjorde mycket annat. Det var en figur från ett fantastiskt företag, inte konstigt då, att rummet som är ägnat honom är inrett med magnifika möbler, liknande dessa, som stod i hans ateljé. På ena väggen hänger en enorm målning av Bacchus och Ariadne, föreställande en triumferande orgie av nakna kroppar. Mittemot finns långa vertikala kassor med titeln. Fem sinnen. Dessa bilder är en bra illustration av Makarts typiska passion för sensuell nakenhet.
Ytterligare Makarts verk kan ses i det intilliggande rummet, och även av Anton Romako (1832-89), ryktet om döden, att det skulle vara ett självmord, troligen på grund av underskattning från mottagarnas sida. Måste erkänna, att det är svårt att jämföra de studerade kommersiella verken av Makart med de psykologiska porträtten av Romaka baserat på korrekta insikter, men mindre populär. Det är värt att titta på porträttet av kejsarinnan Elizabeth, som avviker från den traditionella stilen att porträttera. Romako använde gråa, sorgliga färger, och arrangemanget av Sisis kropp avslöjar hennes inställning till världen – blyghet, stängning i sig själv, rädsla. I det mest avlägsna rummet hänger Romakas mest kända verk, Tegethoff under sjöslaget vid Lissa. Den här bilden avslöjar också skaparens okonventionella inställning till ämnet: det finns inga spår av hjältemod i den, och besättningens ansikten visar rädsla och fruktan för det kommande ödet.