Joniska filosofer
Som ett resultat av den snabba utvecklingen av det grekiska samhället och förändringar i det ekonomiska och politiska livet i den sk. det arkaiska Greklands period (lata 800 – 500 p.n.e.) det har också skett framsteg på området för andlig kultur. Intresserad, till följd av kolonisering utanför stadsstaten, och transformationer, i den grekiska världen under de senaste två århundradena, gjorde grekerna medvetna om behovet av djupare reflektion, letar efter förklaringar till de processer som sker i naturen, samt svar på frågor om varats väsen. Religionen kunde inte längre stilla kunskapstörsten, vars kosmologiska koncept var nära besläktat med gudarnas värld. Grekisk filosofisk tanke uppstod i miljön i joniska städer, och dess pionjär var Thales från Miletus (ok. 625 – 545 p.n.e.). I sitt sökande efter alltings urprincip kom han till en slutsats, att grundelementet, som hela världen består av, det finns vatten. Hans lärling Anaximander (ok. 610-547 p.n.e.), skaparen av soluret, han förkastade begreppet elementen som en gammal princip. Han ansåg att det oändliga och obestämda elementet apeiron var universums grundläggande materia, varifrån verkligheten skulle uppstå, det vill säga allt, vad som definieras. Anaximenes (ok. 585 – 528 p.n.e.) ansåg han, att alltings ursprung är luft. Dess förtjockning eller förtunning orsakade skapandet av allt, till och med en människa. Herakleitos verksam i Efesos (ok. 544 – 484 p.n.e ), kallas "mörk" på grund av tvetydigheten och komplexiteten i dess argument”, Han ansåg att eld var den grundläggande komponenten i världen. Herakleitos genomförde också en bred studie av den mänskliga själen, till skillnad från sina milesiska föregångare.