Litteratur
Turkisk litteratur påverkades av iranskt inflytande, men dess ursprung går tillbaka till tiden, innan Seljukerna intog Anatolien, det vill säga perioden, när de var i Centralasien. Iranska influenser innebar användningen av persiska och arabiska. Hovlitteratur från Seljuktiden hade sitt centrum i Konya, och folklitteraturen utgjorde ännu inte en separat trend. Sultan Veled anses vara föregångaren till turkisk litteratur (1226 – 1312), ledare för Mevlewitorden. Han började använda det turkiska språket i sina dikter, som sedan dess blev allt vanligare. Till en början var litteraturen rent helig, även vetenskapliga arbeten. Medan poeter och författare till en början tillhörde dervischerorden och predikade idéer i enlighet med den shiitiska andan, det vill säga jämlikhet mellan människor och religion, söka försoning med Gud och strävan efter extas, poeterna från den osmanska eran begränsade sig till domstolsideologi. Först och främst berömde de livsglädjen (i verk som kallas gaseller), och deras kreativitet byggde på att söka efter konstnärliga former, modellering på arabisk och persisk poesi, vilket ledde till missbruk av främmande ordförråd och poesins öde endast för överklassen. Det var den sk. mattlitteratur (divan – "Diktsamling").
W XV w. mycket utrymme ägnades åt översättningarna av de persiska pennmästarnas verk, men några talanger har vuxit upp i Turkiet också. Mehmed II lämnade själv en stor divan med ca. 80 dikter och skrev uteslutande på turkiska. Mihri Hatun kan också nämnas här, kallad "Sappho den ottomanske", som levde och dog som oskuld. Hennes konst var enkel och naturlig, hon berömde ofta sin oförfalskade dygd i sina dikter. Hovlitteraturen blomstrade på 1500-talet. En av dess mest framstående representanter var en viss Baki (1526 – 1600) kallad "poeternas sultan". Han reformerade poesin, genom att justera taktarten (måttenhet i linje) persiska till det turkiska språkets behov. Satirisk kreativitet började födas, som den moralistiske fabulisten Nasreddin Hoca byggde på. Den byggde också på folkkonst, tradition gick från mun till mun genom successiva generationer.
W XIX w. prosa utvecklad i Turkiet, baserad på västerländsk litteratur, särskilt i fransk prosa. Ataturks tid är inte bara en revolution inom politiken, men också i litteraturen. Först och främst beordrades rengöring av arabiska och persiska växter, som hittills intagit en framträdande plats i turkisk litteratur. Sedan infördes ett nytt alfabet, modellerad efter det latinska alfabetet, för att komma ännu närmare Europa. Detta översatt till litteratur, som har blivit mer överkomligt för majoriteten av samhället, även om det fanns röster också, att det arabiska alfabetet trots allt inte nödvändigtvis är svårare att lära sig än dess latinska motsvarighet. Kärnan i programmet för att utrota utbredd analfabetism, det vill säga upprätta ett nätverk av sekulära skolor i provinserna och städerna, och skyldigheten att besöka dessa hus. Under de första åren efter självständigheten var detta ämne av största vikt, tillsammans med något relativt nytt i Turkiet, nationalism., vad som kan kallas nationell litteratur. Den mest kända turkiska poeten i 1900-talets värld. var Nazim Hikmet, förresten, barnbarnsbarn till en polsk upprorsman i ottomansk tjänst, Konstanty Borzęcki.